Idag har jag varit på några ärenden och haft Alina med mig i vagnen. Min lilla docka är ett oftast väldigt glatt barn och hon sträcker gärna ut händerna och försöker "fånga" människor som går nära förbi, annars ler hon stort mot dom och vänder blicken efter dom och vinkar glatt. Idag tror jag hon fick respons från max tre personer. Självklart är jag inte en sån mamma som tror att min barn är det enda barnet i världen och alla bara måste älska henne, men hur kommer det bli när Alina växer upp och medmänniskor ignorerar och dissar henne när hon bara försöker sprida lite glädje. Ju mer jag gått och tänkt på det idag ju mer irriterad har jag blivit. Det är väldigt sällan som jag inte ler mot ett barn som tittar mot mig. Nu handlar det i mina tankar inte bara om barn.
Att bara le mot en människa som verkar behöva ett leende kan väl inte vara en prestation som behöver någon större ansträgning?
Alina kommer nog inte efter dagens upplevelse att sluta le eller vinka, men det kanske kommer en dag...