En vän till mig sa en gång att med andra barnet kommer det konstanta dåliga samvetet att inte räcka till. Så är det. Ekvationen kommer aldrig att gå ihop. Hemma hos oss känner jag att Elise, som inte ens är andra utan tredjes barnet, är den som blir mest lidande. Jag har inte alls kunnat sitta med henne på det sätt jag hade velat. Låtit henne ligga och bara sprattla på en filt. Hon måste ju utvecklas. Men min fina lilla tjej har tagit tillvara på tillfällena hon har fått ligga och sprattla och räknas numera till skaran som kan vända sig från rygg till mage. Känner mig både stolt och glad ♥