Idag är dagen då det är uträknat att bebisen ska komma ut.... mmm eller hur... jag ser dock ingen bebis och inga värker... Den psykiska påfrestningen börjar smyga sig på. Jag försöker verkligen att tänka att det kommer ta en vecka till. Men tankar hjäler inte speciellt mycket. Jag vill ju ha ut den. Vill ha den i famnen. Inte känna ett ben tydligt när man känner över magen, jag vill ju titta på dom små fötterna utanför. Ska försöka få Sally att valla mig imorgon. Kankse hjälper det, kanske inte. Men då har jag i alla fall gjort nåt. Ska försöka att inte gå och vänta för mycket. Men hur lätt är det att låta bli. Mitt liv består ju just nu av vad jag kan och inte kan göra med magen. Man kan inte handla själv, en liter mjölk i påsen gör att det spänner till med en gång. Inte kul att vara beroende av att nån annan ska hjälpa mig.
Så håll tummarna för mig att det snart är dags. Jag behöver alla tummar jag kan få.