I natt sov jag riktigt bra efter två nätter som varit helt hopplösa. Natten till söndagen spenderade jag vaken mellan typ 03.30 och 06.00. Natten till igår sov jag fram till 05.30. Sen insåg jag att det inte fanns en enda sovställning som va bra. Så det va bara att traska upp. Så gårdagen spenderade jag i ett töcken. Konstant trött.
MEN. När jag har sovit dåligt och magen har gjort lite ont, så har man ju tagit det som ett tecken av att det är nåt på gång. Jag hoppas det fortfarande, men när jag vaknade i dag och hade sovit bra så försvann en del av mitt hopp. Börjar känna av det där psykiska. Det är det enda jag fasar för just nu. Rädslan för förlossningen är helt obefintlig, men rädslan för det psykiskt jobbiga när man får gå över tiden flyger runt som en ond ande i mitt huvud. Jag vill verkligen INTE gå över tiden.
Jag försöker acceptera att nån vecka är okej och det är det ju, men med Filippa gick jag över två veckor.
Frustrationen över att inte kunna bestämma över när det lilla livet behagas titta ut är stor, men denna gången vet jag i alla fall att känslan när den är ute och man kan hålla om den övervinner det jobbiga av att ha fått vänta lite längre...