Idag gick jag och Filippa ut för att hon skulle få cykla eftersom hon va så duktig igår på det. Vi hade bestämt att vi skulle ta oss till den stora leksaksaffären för att se om vi hittar en uppblåsbar delfin som hon gärna vill ha. Dock så lyckades jag igår med konststycket att trampa på en list som låg med spikarna uppåt och fick inte in bara en utan två spikar i hälen. Så lite lätt haltandes, samtidigt som jag börjar vagga trots motviljan att gå som en anka, började vi vår tur. Filippa va verkligen jätteduktig på cykeln, hon va nog redo (Bör tilläggas att hon fortfarande har stödhjul, men hon skriker inte högt varje gång det vinglar till nu). Framme vid leksaksaffären hittade vi ingen delfin så vi tittade bara runt innan vi begav oss av igen.

Nästa mål va att få i oss lite lunch. Så det fick bli det lättaste. Tyvärr kanske lite tråkigt, men då vet jag att hon äter och så behöver jag inte ställa mig och laga mat. Man måste se fördelarna med allt.
När vi begav oss hemåt så cyklade Filippa en bit framför mig. Plötsligt skriker hon till. Hon va precis bakom en pelare från där jag gick. Såg att hon hade ramlat, men när jag närmade mig insåg jag att hon kört ner i en brunn. Lyfte upp henne och såg sen nåt falla ner i den 2-3m djupa brunnen. Tänkte inte så mkt på det, men när vi började gå hemåt igen insåg jag att om hon inte hade haft cykeln så hade hon ju kunnat ramla ganska långt ner, men samtidigt, om hon inte hade cykeln hade hon nog sett hålet tidigare. Jag blir nog mer skärrad nu när jag tänker på det än vad jag blev vid tillfället. På väg hem såg jag även att reflexen som sitter fram på cykeln va borta. Det va antagligen den som ramlat ner. Så hela framhjulet va verkligen nere i brunnen. Filippa ska ha världens största eloge att hon direkt efter satte sig upp på cykeln igen. Direkt efter händelsen tänkte jag att nu kommer det ta ett tag till innan hon vill cykla. Så det känns i alla fall bra. Nu är vi i alla fall hemma och tar det lite lugnt. Ska se om vi kan komma på nåt vi kan spendera eftermiddagen med.