Idag var det begravning. Jag hade mer än gärna funnits där för min vän, men ibland går tyvärr inte alltid vardagen ihop. Jag förklarade varför och jag tror att hon förstod. Hon har många underbara vänner och familj, så jag vet att det fanns många som stöttade henne idag.
Men det känns ändå fel att inte kunna vara med. Hennes mamma är en person som funnits där i hela mitt liv. Antagligen den kompismamman som varit mig närmast även fast man inte pratat så ofta. Det finns många minnen från när vi var små som man minns tillbaka på. Även från senare år.

Det är även svårt att veta hur mycket man ska tränga sig på, hur mycket man ska finnas där...
Hon vet vart jag finns, och vet att jag ställer upp, men det är ibland svårt att fråga efter stöd även fast en person sagt att dom ställer upp. Det tror jag gäller många människor.

Nu ska jag ta min töser och gosa upp mig i soffan och vara tacksam för att vi har varandra.