Idag tog jag tjejerna på promenad till H&M. Vi shoppade lite kläder till Filippa.
Filippa har fått ärva Sofias gamla cykel och hon cyklar väldigt gärna när vi ska nånstans. Hon rullar på i bra fart och får ofta vänta på mig. Det är lite skrämmande när man ibland inte ser henne, men jag vet att hon är väldigt duktig när hon ska korsa vägar.
Sen var det dags för lunch och lite soffhäng.
Strax efter klockan tre dök min vän Jessica upp, spontanbesök är aldrig fel. Det blev lite fika och sen begav vi oss ut med tjejerna.

Jag brukar låta Alina gå själv, försöker så gott jag kan att hålla henne i handen. Precis när vi kom utanför dörren så begav hon sig nästan ut i vägen. Hjärnan kopplar inte med en gång alltid. Sen blev det lek på två lekparker som vanligt. När vi sen skulle bege oss hem igen och nästan var hemma så stod Alina vid en husvägg och tittade lite, jag tittade bort mot Filippa, men när jag sen vände mig tillbaka var Alina nästan ute på vägen igen, jag såg en bil och skrek för allt vad jag var värd. Hjärtat har inte riktigt sjunkt ner än. Jag känner mig så jäkla kass, jätteledsen. Hur ska man få ett barn att fatta att bilar är jättefarliga. Jag tog Alina under armen och släppte henne inte förrän vi var hemma igen. Hon kommer ju garanterat få sitta i vagn nästa gång vi ska ut, om vi ens går ut. Känner mig bara otroligt ledsen. Jag vet inte vad jag gjort för fel för att få ett barn som inte är rädd för nånting i hela världen. Filippa var ju helt tvärtemot Alina. Hon backade ju t.o.m ner från trösklar.

Innan det hände hade vi i alla fall en kul stund på lekparken och Alina hittade vattenpölarna på väg hem.


Väl hemma fick Alina ett bad och sen satte vi oss i soffan och Filippa och Alina fick glass.

Det var i alla fall jättekul att Jessica tittade förbi, vi ses alldeles för sällan.

Nu ska  jag försöka få upp mitt självkänsla igen. Fick ett mess från Robin där han skriver:
Du är en väldigt bra med mamma med ett väldigt livligt barn...

Jag hoppas att det stämmer...